I höstas kom läkarna fram till, efter några års funderande att jag har något som heter Wegeners granulomatos.
Det är en ovanlig reumatisk sjukdom som drabbar kärlen. Oftast är det näsan, luftvägarna och njurarna som blir drabbade.

I mitt fall är det näsan som är största problemet. Har varit snorig och täppt i näsan i flera år.
Sjukdomen gör att man får inflammationer och det är det jag har i näsan nu.

Man kan kalla mig stamis på sjukhuset nu. Inte stället man vill vara stamis på, men tyvärr är jag det.
I höstas tog dom ialla fall blodprov för att se vad det kunde vara jag har och fick detta svar.

Jag jobbade på min mammas jobb och städade där när en av läkarna ringde. Hon satt dom hade fått "positivt" svar på blodprovet. Hur kan det vara något positivt egentligen? De är väl ändå inget bra.

Nu äter jag ialla fall mediciner för att bromsa sjukdomen och förhoppningsvis är det snart över.
Men även om jag kan sluta ta medicinerna så kan sjukdomen komma tillbaka eller i värsta fall måste jag äta medicinerna hela livet. Vilket jag fasar för.

Det finns ju något bra med nästan allt och i det här fallet kan jag då säga att jag är botad från min blodprovskräck.
Måste ta blodprov varannan vecka och jag är inte den lättaste att ta blodprov på kan jag då säga.
Mina blodådror syns inte.

Nästa vecka blir det Sunderbyn som gäller och ett besök hos min läkare. Så förhoppningsvis blir det goda nyheter även om jag känner att det nästan blivit sämre i näsan.